I sommar vill jag gå runt i avklippta utsvängda jeans. Så fint! Vill bara inte klippa av några som jag redan har. Dilemmat. Kan verkligen få ångest av att klippa av saker. Tänk om jag ångrar mig etc etc. Kan eventuellt klippa av om jag inte gillar grejerna från början men har inga i garderoben som jag inte gillar. Fast man brukar ju inte ångra sig efteråt, eller? Får se om jag köper ett par nya eller klipper av ett par gamla.
Första kvällen hemma efter en vecka utomlands var alldeles dimmig och vacker. Älskar lugnet och stämningen i dessa somriga kvällar. Ljumma och skumma.
Min telefon har gått sönder så jag har gått tillbaka till att blogga från datorn igen. Swosh, vad fort det går att skriva. Det är ju sjukt mycket lättare att skriva från ett tangentbord även om det inte blir tillfälle lika ofta. Så fort jag fäller upp min dator kommer något barn och vill vara med. Det är i princip omöjligt att ha den framme under dagtid. Har beställt en ny telefon idag så snart kommer jag nog tillbaka till mitt blog flow igen. :)
Idag har vi firat midsommar med kransar i håret och bad i Atlanten.
Hotellet som vi bor på är Skandinaviskt om jag inte har fel. När vi kom ner till poolen efter frukosten imorse fanns det vackra blommor ifall man råkade vara svensk och ville binda sig en krans.
Så jag gjorde en till Alfie och en till Stellan.
Vi hade veckans varmaste dag så vi gick ner till havet för ett dopp.
Ganska mycket kallare än hotellets pooler men ändå svalkande skönt i dagens hetta.
Tacka vet jag free wifi när man har barn som inte vill sitta still länge och äta.
Maten var såå god.
Två brunbrända apekatter. Tycker mig göra exakt samma grejer som de gör men blir absolut inte lika brun :(:(
Semesterkillar innan vi gick in och kollade på fotboll. Förstår inte hur folk som är intresserade av fotboll klarar av att kolla. Jag får hjärtat i halsgropen varje gång.
Pausar några dagar här nere i Arguineguin på Kanarieöarna. Alfie och Stellan lärde sig att simma med sina simkuddar igår och mamman har fått lite sol på näsan. Nu ska jag återgå till semesterläge.
Idag strax innan 15.00 var det tyst och folktomt i Mall of Scandinavia. Jag hade missat att Sverige ju spelade match. Noll koll!
Letade efter sneakers till Alfie och Englishman och även till mig, men jag hittade inte det perfekta paret. Vill så gärna ha ett par smutsrosa eller ljuslilla eller ljusbeig/bruna. Dessa ljusgröna i mocka var dock sjukt fina som back up.
Juni är den lyxigaste månaden när det kommer till blomster. Man kan plocka in allt möjligt vackert från naturen som sprider den allra ljuvligaste väldoften.
Idag har vi haft goda vänner över på fika <3 och nu har Englishman några grabbar över på besök så jag gömmer mig i sovrummet och njuter av att natten är ljus och fåglarna kvittrar i träden utanför.
Nu i helgen har jag varit på en minisemester neråt i landet med några vänner. Kom hem i söndags men vill bara berätta vad som hände i fredags precis innan jag skulle åka.
Jag är på affären och ska posta ett brev samt köpa lite saker inför resan. Framför mig i postkön sitter en dam i rullstol och där bakom i kön tänker jag för mig själv att ”tänk om jag skulle våga gå fram och fråga om jag får be för henne”. Jag känner en sådan kärlek till henne, trots att vi aldrig tidigare har träffats. Jag köper mina frimärken och när hon är färdig med sina köp går jag fram till henne och presenterar mig kort. Hon blir väldigt glad och jag frågar om jag får be för henne. ”Jag tror på Jesus och jag tror att han kan hela dig”, säger jag. ”Det går inte”, säger hon. ”Jag är förlamad i vänster ben sedan 6 år tillbaka”, fortsätter hon.Jag hinner inte tänka så mycket men frågar om vi inte ändå kan prova att be. ”Javisst”, säger hon.
Damen berättar att hon kan röra på foten lite, lite. Jag böjer mig ner och lägger mina händer på hennes vänstra ben. Efter att jag har bett frågar jag om vi ska prova att gå upp ur rullstolen. ”Nej, det kommer aldrig gå”, säger hon. Jag säger att jag är stark så jag lovar att hålla i henne. Så vi provar. Jag lägger hennes väska och påse i min kundvagn och lyfter långsamt och försiktigt upp henne. Hon håller stadigt i sig i mig och tillsammans tar vi några steg. Jag har ju ingen aning om det blivit någon förändring i benet så jag frågar om det känns bättre.
”Du förstår inte”, säger hon. ”Jag har inte gått såhär långt på två år. Jag har inte ens vågat prova”, fortsätter hon. ”SKÄMTAR DU???”, säger jag. ”Nej!”, säger hon.
Jag känner mig så glad så jag inte vet vart jag ska ta vägen. ”Jesus älskar dig så mycket! Du kommer att kunna gå igen”, säger jag. ”Jag vill ju det”, säger hon. Sedan säger hon att hon ska öva på att gå nu. Att detta var precis vad hon behövde. ”Tack, tack, tack!”, säger hon.
Vi kramas och säger hejdå och jag går in i affären för att köpa mat. Hela vägen runt är jag som i chocktillstånd. Vill typ skrika rakt ut. Hände detta precis??? Det är ju inte klokt!!!
