NOT PERFECT

Idag vill jag dela något som ligger på mitt hjärta. Hoppas att det går bra. Jag har nämligen känt den senaste tiden att något inom mig vill sjunga och spela. Jag bara MÅSTE. Kan inte vara tyst längre! :) Så förrförra söndagen sa Gud till mig att det inte bara är ljuvligt utan att det är en nyckel för många och för vårt land.

”Sjung till Herren en ny sång, ty han har gjort under. Han har vunnit seger med sin högra hand och med sin heliga arm. Herren har gjort sin frälsning känd, han har uppenbarat sin rättfärdighet för hednafolkens ögon.”

Psalm 98

En till sak som jag upplevde att han sa är att det måste inte vara perfekt. Jag kom att tänka på när barn sjunger. De sjunger med sådan frimodighet som många sedan tappar när man blir äldre och det tystnar. Det blir sårbart och man blir rädd om det inte är perfekt och uppstyrt. Jag kan verkligen känna igen det i mitt eget liv. När jag var liten spelade och sjöng jag nästan jämt men så hände en grej som gjorde att jag inte ville sjunga mer alls.

Så igår tänkte jag att nu måste jag sjunga. Spontant och från hjärtat och bara till Gud. Inte för min egen skull utan för att sjunga hans ljuvliga namn.

EGON

Nu är det lite mer än ett år sedan jag träffade Egon som skulle förändra mitt liv för all framtid. En helt fantastisk sprudlande liten pojke som då var 6 år. Han var så glad och pratig och gillade Darth Vader. Just det minns jag eftersom min egen son också gör det.

Det var onsdag kväll och jag var på stan i Uppsala med två vänner. Klockan var 20 och vi stod på S:t Eriks-parkeringen nedanför domkyrkan och bad för staden. Under tiden som vi bad visade Gud mig en bild på himlen. Bilden föreställde ett par lungor och jag tog fram ett post-it-block ur väskan och ritade av bilden. Jag tänkte för mig själv att jag kanske skulle träffa på någon under kvällen som hade problem med lungorna.

När vi hade bett färdigt berättade min vän att hon uppfattat att vi skulle gå till ett café i stan som heter Fågelsången. Vi började med att gå dit men när vi kom fram var caféet stängt så vi gick vidare in till stan. Jag minns att Pokémon Go precis hade lanserats. Folk gick igenom stadsparken och tittade ner i sina mobiler. Vi stannade ibland och pratade med personer vi mötte. Några var glada, några blev arga, ingen ville att vi skulle be.

Efter att ha pratat med kanske 10 personer och bett för en kvinnas knä gick vi tillbaka. På vägen till parkeringen passerade vi Fågelsången igen. Nu var klockan nästan 22 och utanför gick det en familj som var på väg hem från lekparken i stadsparken. Vi stannade och pratade och frågade om någon eventuellt var sjuk. Det var ju en märklig fråga. Varför undrade vi det, frågade mannen i sällskapet som var farfar. Sedan frågade han om vi var läkarstudenter. Vi berättade att vi var kristna och var ute för att berätta om Jesus och be för människor.

Han berättade att vi gärna hade kunnat få bett för honom för ett år sedan. Han hade varit med om en svår olycka, men hade blivit bättre och nu fanns det ingen som var sjuk i sällskapet. Men så plötsligt kom han på sig själv och tittade på sitt barnbarn. Han hade keps på huvudet och under kepsen fanns det inget hår. Ni kan ju få be för Egon, sa han. Han har cancer i lungorna. Pojken var så glad och full av liv och jag förundrades över vilken modig kille som stod framför oss. De hade precis varit på sjukhuset för hans strålbehandling och tagit vägen genom lekparken på vägen hem.

Jag tog fram min lapp ur väskan och kunde inte hålla mig från tårar. Vi berättade att vi upplevt hur Gud talat till oss att gå till caféet och att vi skulle be för någons lungor.

DET VAR JU VERKLIGEN EN SLUMP, sa han som var farfar. Vi blev alla helt tagna och kunde inte fatta vad som precis hade hänt. Det gick inte att förklara på annat sätt än att det var Gud. Jag gav lappen till Egon och han frågade om det var från Gud som satt på ett moln i himlen. :) Vi fick be för lungorna, krama om varandra och berätta om Guds otroliga kärlek till dem. Till slut stod vi hela familjen på trottoarkanten i tårar. Så mycket kärlek.

I bilen på väg hem satt jag helt förundrad över vad Gud precis hade gjort. Ibland kan det vara svårt för mig att tro att jag hör hans röst men den där kvällen med Egon och lungorna vet jag, att jag vet, att jag vet, att det var Gud. Och jag bestämde mig för att om jag någonsin tvivlar igen ska jag påminna mig om den här kvällen.