KLOCKAN 22.10 EN KVÄLL I UPPSALA

smamie MY FAITH 10 Comments

Hoppas att ni har en fantastisk lördag kväll. Jag har lagt barnen och facetimeat med Englishman, som är i Holland tills imorgon. Känner mig helt upprymd och glad för en sak som hände tidigare i veckan. Jesus helar människor på gatorna här i Uppsala!!!! Detta hände i onsdags:

Klockan är 22.10 den 4:e oktober. Termometern visar 8 grader och vid St:Eriksgatan på bron över Fyrisån går en man haltandes med krycka. Han får stanna vid räcket och vila en stund för benet värker. Min vän Gabriella ser honom på håll och när vi kommer fram frågar hon om vi får be för honom. Javisst får ni det!, säger han glatt. Han heter Bertil och berättar att han har värk i hela högerbenet. Jag lägger min hand på hans knä och befaller smärtan att gå i Jesu namn.

Under tiden som jag ber händer något som jag inte upplevt tidigare. Mina händer blir helt varma. Jag har ju varit ute hela kvällen och fingrarna var verkligen helt kalla för en sekund sedan. Känner du det där? frågar jag. Det blev helt varmt när jag bad!

Nej? Säger Bertil. Det var så märkligt, men i det ögonblicket var det som om jag visste att han skulle bli bra. Prova att gå nu. säger jag och Bertil börjar att gå helt normalt utan att halta. Han tar upp kryckan under armen och fortsätter att gå. Jag förstår inte riktigt vad som händer så jag frågar hur det känns. Bertil skrattar glatt och säger att det känns bra. TACK JESUS! ropar vi. Det är bara lite värk kvar här uppe, säger han och pekar uppe vid höften.

Gud är inte en Gud som gör 95%, säger jag. Vi provar att be igen. och så lägger jag handen där smärtan är och befaller den att gå. Hur känns det nu? Frågar jag och Bertil går vidare med kryckan under armen. Ja, nu är all smärta borta, säger han. Wohoooo! Han berättar att han är i Uppsala för att vara med på kyrkomötet och här på bron denna höstnatt möter han Jesus. Jag tar upp min mobil och tar en bild innan vi går vidare åt olika håll.

Detta händer precis innan vi åker hem för kvällen. I min anteckningsbok har jag skrivit upp 7 namn på personer som jag har bett för denna kväll. Jag tar upp boken igen och längst ner under alla namnen skriver jag Bertil.

… They will be able to place their hands on the sick, and they will be healed. Mark 16:18

EGON

smamie MY FAITH 19 Comments

Nu är det lite mer än ett år sedan jag träffade Egon som skulle förändra mitt liv för all framtid. En helt fantastisk sprudlande liten pojke som då var 6 år. Han var så glad och pratig och gillade Darth Vader. Just det minns jag eftersom min egen son också gör det.

Det var onsdag kväll och jag var på stan i Uppsala med två vänner. Klockan var 20 och vi stod på S:t Eriks-parkeringen nedanför domkyrkan och bad för staden. Under tiden som vi bad visade Gud mig en bild på himlen. Bilden föreställde ett par lungor och jag tog fram ett post-it-block ur väskan och ritade av bilden. Jag tänkte för mig själv att jag kanske skulle träffa på någon under kvällen som hade problem med lungorna.

När vi hade bett färdigt berättade min vän att hon uppfattat att vi skulle gå till ett café i stan som heter Fågelsången. Vi började med att gå dit men när vi kom fram var caféet stängt så vi gick vidare in till stan. Jag minns att Pokémon Go precis hade lanserats. Folk gick igenom stadsparken och tittade ner i sina mobiler. Vi stannade ibland och pratade med personer vi mötte. Några var glada, några blev arga, ingen ville att vi skulle be.

Efter att ha pratat med kanske 10 personer och bett för en kvinnas knä gick vi tillbaka. På vägen till parkeringen passerade vi Fågelsången igen. Nu var klockan nästan 22 och utanför gick det en familj som var på väg hem från lekparken i stadsparken. Vi stannade och pratade och frågade om någon eventuellt var sjuk. Det var ju en märklig fråga. Varför undrade vi det, frågade mannen i sällskapet som var farfar. Sedan frågade han om vi var läkarstudenter. Vi berättade att vi var kristna och var ute för att berätta om Jesus och be för människor.

Han berättade att vi gärna hade kunnat få bett för honom för ett år sedan. Han hade varit med om en svår olycka, men hade blivit bättre och nu fanns det ingen som var sjuk i sällskapet. Men så plötsligt kom han på sig själv och tittade på sitt barnbarn. Han hade keps på huvudet och under kepsen fanns det inget hår. Ni kan ju få be för Egon, sa han. Han har cancer i lungorna. Pojken var så glad och full av liv och jag förundrades över vilken modig kille som stod framför oss. De hade precis varit på sjukhuset för hans strålbehandling och tagit vägen genom lekparken på vägen hem.

Jag tog fram min lapp ur väskan och kunde inte hålla mig från tårar. Vi berättade att vi upplevt hur Gud talat till oss att gå till caféet och att vi skulle be för någons lungor.

DET VAR JU VERKLIGEN EN SLUMP, sa han som var farfar. Vi blev alla helt tagna och kunde inte fatta vad som precis hade hänt. Det gick inte att förklara på annat sätt än att det var Gud. Jag gav lappen till Egon och han frågade om det var från Gud som satt på ett moln i himlen. :) Vi fick be för lungorna, krama om varandra och berätta om Guds otroliga kärlek till dem. Till slut stod vi hela familjen på trottoarkanten i tårar. Så mycket kärlek.

I bilen på väg hem satt jag helt förundrad över vad Gud precis hade gjort. Ibland kan det vara svårt för mig att tro att jag hör hans röst men den där kvällen med Egon och lungorna vet jag, att jag vet, att jag vet, att det var Gud. Och jag bestämde mig för att om jag någonsin tvivlar igen ska jag påminna mig om den här kvällen.

THE KEY

smamie MY FAITH 6 Comments

Nu är det ganska precis ett år sedan jag hade min stora bloggpaus. Min stora paus ifrån omvärlden, kanske man kan säga. Jag kollade inte ens nyhetsflödet och på ett sätt kan man säga att hela mitt liv är en stor ”paus” från omvärlden varje dag nu.

Varför denna förändring av livet helt plötsligt. Jag var varken stressad eller speciellt uppslukad av det runt omkring. Livet rullade på bra. Jag hade dock ett år av konstant gråtande och tacksamhet över den stora kärlek som Jesus gett till mig. Och med den kom insikten att meningen med mitt liv inte är att få underhållning varje dag, utan att umgås med honom. Som att ha funnit världens största skatt och insett att allt annat inte är på riktigt. Hur hade jag kunnat missa det.

För egentligen hade jag ju inte missat det. Jag visste allt det där. Jag var bara för upptagen med allt annat än att faktiskt ta tid med honom. Tid till att be, sjunga, läsa Bibeln.

Jag har alltid trott på Gud, men det fanns inget i den tron som fick tag i hela mitt hjärta. Jag hade tid till att be när det passade mig, men ville helst inte berätta för någon att jag trodde på Jesus. Det är nog det mest själviska jag gjort i hela mitt liv. Om jag bara hade förstått mer, sett mer och fått tag på det. På riktigt. Då skulle jag inte ha skämts. För det är just han som är nyckeln. Jesus. Och det kanske är svårt att erkänna, men han är inte svår att finna.