MY FAITH

MÅNGA TANKAR PÅ EN GÅNG

Har kommit fram till att jag nog ska damma av den här bloggen lite mer. Ett tag kändes det nästan som om detta kapitlet var över. Jag hade inte bestämt mig för att lägga ner eller så men helt plötsligt fanns inte orden där.

Det är så mycket som händer. Gud gör något hela tiden. Varje dag. Har insett att jag måste läsa hans ord och verkligen veta vad det säger. Man kan tycka, tänka och tro så mycket själv, men härligheten och kraften kommer genom den rätta kunskapen om Jesus Kristus. Sanningen. Utanför den och i våra egna mänskliga tankar finns det verkligen ingenting att hämta! Det är som om mina ögon öppnas och bibelorden får liv.

Jesus alltså, det namnet har kraft att sätta varenda människa fri! Tankar, rädsla, oro, ångest, beroenden, ilska, irritation, hat. Kan börja gråta när jag tänker på det. Hur lite jag behövde honom när allt handlade om mig själv. Det är en sådan enormt stor gåva att bli fri och förlåten. Att inte behöva leva för sig själv längre. Kristus lever i mig! Det har tagit mig 35 år att förstå vad det verkligen betyder. Tack gode Gud, det är så stort!

Och mitt i allt som Gud gör händer vardagen. Stellan ska snart fylla 5 år och i samband med det kan jag inte låta bli att tänka att det var med han i magen som hela den här resan började för mig. Frågan på väg upp till övre salen i Jerusalem som förändrade allt. Jesus, hur kan jag veta att du verkligen finns. Gissa om jag är glad att jag frågade. Även om jag levt hela livet med tron hade jag missat hela livet! Ta det inte för givet vad du än gör! Se till att han möter dig!

WHITE AS SNOW

Ligger i sängen och hoppas att lilleman inte ska vakna. Han är inne i den sjunde utvecklingsfasen nu och har varit lite känsligare och krävt lite mer närhet i snart 4 veckor. Varje kväll lägger jag ner honom i hans egna säng och varje natt vaknar han och vill sova i vår. Ha tålamod, säger appen. Snart är fasen över.

Har tänkt så mycket på min vandring med Jesus de senaste veckorna. I början när jag precis hade insett hur mycket han älskade mig var allt så fantastiskt. Det var svårt att tänka att något någonsin skulle bli jobbigt igen. Jag hade fått ett helt nytt hjärta och grät så ofta av tacksamhet.

Fick en bild nyligen att det var som om jag fått helt nya kläder som glittrade och var vita om snö. Det är ju en bild på rättfärdigheten som jag fick när jag vände om till honom och fick Hans liv. Aldrig någonsin vill jag gå tillbaka och leva för mig själv igen. Men jag behöver verkligen dagligen vända mig till honom som kommer med helt ny fantastisk nåd! Tack gode Gud! Precis som jag tvättar mina riktiga kläder behöver jag komma till honom igen och igen.

Men jag hade inte insett att vandringen är daglig och inte bara när jag tror att jag behöver honom. Det behöver jag ständigt påminna mig om. Och när det känns jobbigt vet jag att jag växer och kommer ut med en ny färdighet, precis som min lilla Malakai efter sin utvecklingsfas.

NIO MÅNADER

Poff, sa det och så blev det nytt år. Inte igår heller utan redan två veckor sedan. Cray, cray!

Förra veckan blev den här lilla killen iallafall 9 månader. Nu har han funnits lika länge utanför magen som inne. Jag försökte tänka tillbaka till hur det var när jag hade honom inne i magen idag men jag kommer nästan inte ihåg. Det känns som en evighet sedan. Däremot kommer jag ihåg exakt vad jag gjorde och kände förra nyårsafton precis som om det vore igår. Är inte det märkligt?

Hoppas att året har börjat bra för er alla! En sak jag fick från Herren inför det nya året var ”tacksamhet”. Det låter kanske självklart men är något jag ska bli bättre på! Det är en nyckel och ett vapen mot oro och vem behöver inte det? Se löftet i detta bibelordet: 🙌🏼

”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med _tacksägelse_. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.”

‭‭Filipperbrevet‬ ‭4:6-7

ATT LÄNGTA EFTER JUL OCH LÄNGTA EFTER JESUS

Imorgon är det julafton och jag har gått hela december med en pirrig julkänsla. Jag blir sådan varje jul. Verkligen längtar tills dagen då pyntet åker upp, julmusiken spelas i högtalarna och dagarna fylls av olika julaktiviteter. I år har det varit lite annorlunda dock. Dagen innan första advent fick jag nämligen en tanke. Jag kom på mig själv att längta som jag alltid gör och fick fråga mig själv om jag längtade lika mycket efter Jesus som jag gjorde efter julen.

Det blev ingen liten grej för mig och jag fick verkligen be Gud om förlåtelse för mitt fokus. Att längta efter julen som känsla mer än att längta efter Jesus som är friden själv och hela anledningen! För några år sedan skulle jag inte ens reflekterat över det. Jag tänkte att mitt kristna liv var frid och fröjd. Inte behövde jag ändra på någonting när jag i själva verket var helt blind. Det är svårt att se om man inte har blivit förvandlad av honom och det är något som jag behöver påminna mig om varje dag!

Hur gör man då när man längtar efter Jesus?

Julens budskap som man ju inte ska glömma bort varje år har blivit hela mitt liv. Varje dag stannar jag upp och läser Guds ord. Ber att han ska visa mig saker och fylla mig med sin helige Ande. Sjunger lovsånger och tillber Jesus.

Jesus, jag behöver dig, säger jag. Och varje dag så kommer han.

Gråter fortfarande av tacksamhet när jag tänker på det.

Min bön nu är att varje dag fokusera på Jesus. Det är meningen med hela julen och hela livet!

KLOCKAN 22.10 EN KVÄLL I UPPSALA

Hoppas att ni har en fantastisk lördag kväll. Jag har lagt barnen och facetimeat med Englishman, som är i Holland tills imorgon. Känner mig helt upprymd och glad för en sak som hände tidigare i veckan. Jesus helar människor på gatorna här i Uppsala!!!! Detta hände i onsdags:

Klockan är 22.10 den 4:e oktober. Termometern visar 8 grader och vid St:Eriksgatan på bron över Fyrisån går en man haltandes med krycka. Han får stanna vid räcket och vila en stund för benet värker. Min vän Gabriella ser honom på håll och när vi kommer fram frågar hon om vi får be för honom. Javisst får ni det!, säger han glatt. Han heter Bertil och berättar att han har värk i hela högerbenet. Jag lägger min hand på hans knä och befaller smärtan att gå i Jesu namn.

Under tiden som jag ber händer något som jag inte upplevt tidigare. Mina händer blir helt varma. Jag har ju varit ute hela kvällen och fingrarna var verkligen helt kalla för en sekund sedan. Känner du det där? frågar jag. Det blev helt varmt när jag bad!

Nej? Säger Bertil. Det var så märkligt, men i det ögonblicket var det som om jag visste att han skulle bli bra. Prova att gå nu. säger jag och Bertil börjar att gå helt normalt utan att halta. Han tar upp kryckan under armen och fortsätter att gå. Jag förstår inte riktigt vad som händer så jag frågar hur det känns. Bertil skrattar glatt och säger att det känns bra. TACK JESUS! ropar vi. Det är bara lite värk kvar här uppe, säger han och pekar uppe vid höften.

Gud är inte en Gud som gör 95%, säger jag. Vi provar att be igen. och så lägger jag handen där smärtan är och befaller den att gå. Hur känns det nu? Frågar jag och Bertil går vidare med kryckan under armen. Ja, nu är all smärta borta, säger han. Wohoooo! Han berättar att han är i Uppsala för att vara med på kyrkomötet och här på bron denna höstnatt möter han Jesus. Jag tar upp min mobil och tar en bild innan vi går vidare åt olika håll.

Detta händer precis innan vi åker hem för kvällen. I min anteckningsbok har jag skrivit upp 7 namn på personer som jag har bett för denna kväll. Jag tar upp boken igen och längst ner under alla namnen skriver jag Bertil.

… They will be able to place their hands on the sick, and they will be healed. Mark 16:18

NOT PERFECT

Idag vill jag dela något som ligger på mitt hjärta. Hoppas att det går bra. Jag har nämligen känt den senaste tiden att något inom mig vill sjunga och spela. Jag bara MÅSTE. Kan inte vara tyst längre! :) Så förrförra söndagen sa Gud till mig att det inte bara är ljuvligt utan att det är en nyckel för många och för vårt land.

”Sjung till Herren en ny sång, ty han har gjort under. Han har vunnit seger med sin högra hand och med sin heliga arm. Herren har gjort sin frälsning känd, han har uppenbarat sin rättfärdighet för hednafolkens ögon.”

Psalm 98

En till sak som jag upplevde att han sa är att det måste inte vara perfekt. Jag kom att tänka på när barn sjunger. De sjunger med sådan frimodighet som många sedan tappar när man blir äldre och det tystnar. Det blir sårbart och man blir rädd om det inte är perfekt och uppstyrt. Jag kan verkligen känna igen det i mitt eget liv. När jag var liten spelade och sjöng jag nästan jämt men så hände en grej som gjorde att jag inte ville sjunga mer alls.

Så igår tänkte jag att nu måste jag sjunga. Spontant och från hjärtat och bara till Gud. Inte för min egen skull utan för att sjunga hans ljuvliga namn.

EGON

Nu är det lite mer än ett år sedan jag träffade Egon som skulle förändra mitt liv för all framtid. En helt fantastisk sprudlande liten pojke som då var 6 år. Han var så glad och pratig och gillade Darth Vader. Just det minns jag eftersom min egen son också gör det.

Det var onsdag kväll och jag var på stan i Uppsala med två vänner. Klockan var 20 och vi stod på S:t Eriks-parkeringen nedanför domkyrkan och bad för staden. Under tiden som vi bad visade Gud mig en bild på himlen. Bilden föreställde ett par lungor och jag tog fram ett post-it-block ur väskan och ritade av bilden. Jag tänkte för mig själv att jag kanske skulle träffa på någon under kvällen som hade problem med lungorna.

När vi hade bett färdigt berättade min vän att hon uppfattat att vi skulle gå till ett café i stan som heter Fågelsången. Vi började med att gå dit men när vi kom fram var caféet stängt så vi gick vidare in till stan. Jag minns att Pokémon Go precis hade lanserats. Folk gick igenom stadsparken och tittade ner i sina mobiler. Vi stannade ibland och pratade med personer vi mötte. Några var glada, några blev arga, ingen ville att vi skulle be.

Efter att ha pratat med kanske 10 personer och bett för en kvinnas knä gick vi tillbaka. På vägen till parkeringen passerade vi Fågelsången igen. Nu var klockan nästan 22 och utanför gick det en familj som var på väg hem från lekparken i stadsparken. Vi stannade och pratade och frågade om någon eventuellt var sjuk. Det var ju en märklig fråga. Varför undrade vi det, frågade mannen i sällskapet som var farfar. Sedan frågade han om vi var läkarstudenter. Vi berättade att vi var kristna och var ute för att berätta om Jesus och be för människor.

Han berättade att vi gärna hade kunnat få bett för honom för ett år sedan. Han hade varit med om en svår olycka, men hade blivit bättre och nu fanns det ingen som var sjuk i sällskapet. Men så plötsligt kom han på sig själv och tittade på sitt barnbarn. Han hade keps på huvudet och under kepsen fanns det inget hår. Ni kan ju få be för Egon, sa han. Han har cancer i lungorna. Pojken var så glad och full av liv och jag förundrades över vilken modig kille som stod framför oss. De hade precis varit på sjukhuset för hans strålbehandling och tagit vägen genom lekparken på vägen hem.

Jag tog fram min lapp ur väskan och kunde inte hålla mig från tårar. Vi berättade att vi upplevt hur Gud talat till oss att gå till caféet och att vi skulle be för någons lungor.

DET VAR JU VERKLIGEN EN SLUMP, sa han som var farfar. Vi blev alla helt tagna och kunde inte fatta vad som precis hade hänt. Det gick inte att förklara på annat sätt än att det var Gud. Jag gav lappen till Egon och han frågade om det var från Gud som satt på ett moln i himlen. :) Vi fick be för lungorna, krama om varandra och berätta om Guds otroliga kärlek till dem. Till slut stod vi hela familjen på trottoarkanten i tårar. Så mycket kärlek.

I bilen på väg hem satt jag helt förundrad över vad Gud precis hade gjort. Ibland kan det vara svårt för mig att tro att jag hör hans röst men den där kvällen med Egon och lungorna vet jag, att jag vet, att jag vet, att det var Gud. Och jag bestämde mig för att om jag någonsin tvivlar igen ska jag påminna mig om den här kvällen.

 

ÖPPNA MINA ÖGON

God kväll. Har haft en sådan härlig dag i solen (skuggan) med god mat och fina vänner. Det blir inte mycket sol med en 2,5-månaders bebis. Blekast i kvarteret, osv. Men lika glad för det.

Malakais skrikiga fas verkar äntligen vara över. Idag har han varit lugn och glad. Under eftermiddagen när han sov en stund passade jag på att fixa mina avskavda naglar. Nude + lite nail art. Har alltid varit svag för nagellack. Ögonen fixade jag med en tunn spritpenna. 

En bön ikväll: Öppna mina ögon så att jag ser undren i din undervisning. 

IN YOUR ARMS AT LAST

Lilla M har haft en två veckors utvecklingsfas precis och velat vara extra mycket nära. Det har varit en hel del skrik, mycket gos och gungande i famnen. Mammas lilla hjärta. Enligt appen ska fasen vara över nu men Malakai verkar inte riktigt ha fattat grejen. Det är inte lätt att vara liten alla gånger.

Själv funderar jag mycket på vad Jesus har gjort i mitt liv den senaste tiden. Jag tänker tillbaka på hur jag ofta kunde ta illa upp när min äldsta son var liten över allt möjligt som folk sa. Även om personerna menade väl kunde jag ta illa upp. Det är ju så knäppt! 

Jag har börjat känna en sådan otrolig kärlek till människor. Även om den inte är besvarad vet jag vad min Fader i himlen säger om mig och i slutändan är det det enda som betyder något. Det har gjort mig fri från så mycket. 

Känner mig så tacksam för allt. Min bön är att det ska få fortsätta. Vill aldrig bli densamme igen! 

ATT LÄMNA ALLT


Mars är nästan slut och jag väntar med spänning på den här lilla bebisen som ligger i magen och snart kommer ut. Stellan kom två dagar tidigare och Alfie kom en dag efter. Nu känns det inte helt overkligt längre utan jag kan istället finna mig själv i något slags lyckorus blandat med enorm spänning och längtan att få träffa den här nya människan. Tre dagar kvar, enligt beräkningarna här.

Jag har trappat ner på arbetstempot och fått en del tid över till att fundera, läsa, be och lovsjunga Gud. Det är verkligen mina bästa saker just nu. Att bara få vara. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vad det betyder att lämna allt för Jesus.

I januari skrev jag om min bön att helige Ande skulle öppna mitt hjärtas ögon ännu mer och uppenbara kärleken till Jesus mer. Om jag ser tillbaka på mars har mina tankar gått till att tänka över vad det innebär i mitt liv att verkligen ge upp allt och följa honom. Är det något jag bara sjunger i en lovsång eller något jag faktiskt gjort? Lämnat ALLT? Jag ska vara helt ärlig. Det är verkligen svårt. Det låter dessutom som helt galenskap att ge upp något för en person man aldrig ens sett med sina fysiska ögon. Hur kommer det sig då att jag inte vill något annat?

Här är några saker som inspirerat mig i mars: (på tal om att lämna allt)

✚ Låt: Frank Ådahl – Att Lämna Allt
✚ Youtube klipp: Francis Chan – The Cost of Decipleship
6:e februari ur min andaktsbok: ”Om ni alltså har uppstått med Kristus, sträva då efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida. Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden. Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.” Kol 3:1-3