Igår delades Elise Lindqvist-priset ut i Stockholm till Börje Erdtman och Ankarstiftelsen. Elise beskriver honom som en person som inte skryter och man blir rörd till tårar när han berättar om den händelse som är en av anledningarna till att han gör det han gör idag.
Det börjar för över 100 år sedan med hans morfar som han berättar förlorat båda benen från knäna och neråt i en olycka. Han har varit iväg och arbetat hårt och väntar på tåget hem till den småländska byn som han bor i med årslönen från arbetet i väskan. Hemma väntar fru och fem barn. På väggen där hemma hänger en lista med allt de ska köpa för pengarna mannen kommer hem med. Nya skor till dottern, en ny jacka till frun… Listan är lång med behov.
Men där på stationen blir han rånad. Hela årslönen försvinner och han tvingas åka hem tomhänt. Han går hem de 6 km han har från stationen till stugan på sina bara benstumpar och berättar för sin fru när hon möter honom i dörren att pengarna är borta.
Då tar frun ner listan från väggen, går till affären, plockar ihop alla varor och lägger dem i en stor hög på disken. Summan är en jämn summa och frun vet att hon inte har några pengar att betala. Då kommer, som från ovan, en lång, svartklädd man och ställer sig bredvid henne. Han lägger den exakta summan på disken och betalar för allt.
Ingen vet vem han är eller vart han kommer ifrån.
Börje berättar att man än idag pratar om den mörka ängeln. Och när folk frågar varför han åker till Colombia, bygger skolor, hjälper fångar, fredsförhandlar med gängkriminella, renar vatten, hjälper flickor och pojkar ut ur trafficking och bekostar resorna själv säger han att han gärna vill vara ”den där ängeln” för någon annan. Han blir glad av att se glada springande barn gå i skolan och kvinnor försörja sina familjer.
Här får han ta emot Elise Lindqvist-priset prytt med just de där änglavingarna.
Här är några fler bilder från kvällen:
