Nu är det inte många dagar kvar på mitt 39-åriga år. Ett år som bjudit på en del förändring. Började bland annat på ett nytt jobb som formgivare på en reklambyrå i höstas. Det är en av dagarna på mitt nya jobb som jag tänker att detta inlägget ska handla om. Närmare bestämt ett lunchsamtal med en kollega som snart ska sluta.
Jag har tagit med mig vegetarisk lasagne just den här dagen och vi kommer in på ett samtal om min resa till Jerusalem. Jag säger bara kort att jag har varit i Övre Salen varpå min kollega (som förövrigt har slutat nu) berättar lite intressant fakta. Man är nämligen inte säker på att exteriören vid Övre Salen är den samma som när Jesus vandrade där. Troligen är den inte det. Men en sak som är intressant, som min kollega påpekade är att uträkningar tyder på att golvet är det samma.
Golvet. Samma golv som jag stirrar ner på 10 år tidigare och frågar mig tvivlande om Jesus en gång har gått. Samma golv som blir starten på hela min omvändelse.
Jag börjar gråta.
Där, för min kollega, berättar jag om när Jesus mötte mig. Än idag blir jag tårögd när jag pratar om det. Och där, nästan 10 år senare, får händelsen ännu mer betydelse. Allt på grund av ett golv.
