8 MONTHS

Han ligger och snoozar i min famn just i denna stund. Det sänds ut så många känslor av kärlek och lugn när han ligger här. Otroligt egentligen hur vi är skapta. Att närheten har den effekten.

8 månader nu och så oändligt tacksam.

Har införskaffat mig en lära gå-stol som förhoppningsvis dyker upp på posten snart. Han älskar att åla och utforska golvet så jag hoppas att han kommer att gilla att ta sig fram i upprätt ställning också. Hade inga sådana här flashiga bebisprylar till dom andra barnen. Ofta är dom ju rätt fula men vad gör man inte för lite avlastning nu?

NEW ORLEANS

Nyss hemkommen från två fantastiska veckor i New Orleans. Vi har hälsat på Englishmans bror och deras nya lilla bebis som är precis en månad yngre än Malakai.

Vi har åkt brandbil, varit på stranden, gått på zoo, åkt på safari, gått långa promenader längst Mississippi, shoppat, hälsat på familj, ätit gott och firat Thanksgiving.

Sist vi var här var Alfie lika gammal som Malakai är nu. Jag har en likadan bild med Alfie på Englishmans axlar utanför ikoniska Café du Mond mitt i New Orleans. Så härligt att få göra nya minnen och spendera kvalitétatid med släkten.

Det känns lite konstigt att komma hem till jul nu men jättemysigt också såklart!

DOFTLJUS // HÖSTNYHETER FRÅN KOSTA LINNEWÄFVERI

Höstnyheter från Kosta Linnewäfveri.

Här är ett projekt som jag jobbade med innan jag gick på mammaledighet i våras. 3-pack doftljus i dofterna Rainbow Reef, Caribbean Kiss och Darkwood & Camellia. De släpptes nu på Formex och luktar alldeles ljuvligt!

Finns att köpa bland annat här!

Ett perfekt litet gåvokit i höstrusket. 

KLOCKAN 22.10 EN KVÄLL I UPPSALA

Hoppas att ni har en fantastisk lördag kväll. Jag har lagt barnen och facetimeat med Englishman, som är i Holland tills imorgon. Känner mig helt upprymd och glad för en sak som hände tidigare i veckan. Jesus helar människor på gatorna här i Uppsala!!!! Detta hände i onsdags:

Klockan är 22.10 den 4:e oktober. Termometern visar 8 grader och vid St:Eriksgatan på bron över Fyrisån går en man haltandes med krycka. Han får stanna vid räcket och vila en stund för benet värker. Min vän Gabriella ser honom på håll och när vi kommer fram frågar hon om vi får be för honom. Javisst får ni det!, säger han glatt. Han heter Bertil och berättar att han har värk i hela högerbenet. Jag lägger min hand på hans knä och befaller smärtan att gå i Jesu namn.

Under tiden som jag ber händer något som jag inte upplevt tidigare. Mina händer blir helt varma. Jag har ju varit ute hela kvällen och fingrarna var verkligen helt kalla för en sekund sedan. Känner du det där? frågar jag. Det blev helt varmt när jag bad!

Nej? Säger Bertil. Det var så märkligt, men i det ögonblicket var det som om jag visste att han skulle bli bra. Prova att gå nu. säger jag och Bertil börjar att gå helt normalt utan att halta. Han tar upp kryckan under armen och fortsätter att gå. Jag förstår inte riktigt vad som händer så jag frågar hur det känns. Bertil skrattar glatt och säger att det känns bra. TACK JESUS! ropar vi. Det är bara lite värk kvar här uppe, säger han och pekar uppe vid höften.

Gud är inte en Gud som gör 95%, säger jag. Vi provar att be igen. och så lägger jag handen där smärtan är och befaller den att gå. Hur känns det nu? Frågar jag och Bertil går vidare med kryckan under armen. Ja, nu är all smärta borta, säger han. Wohoooo! Han berättar att han är i Uppsala för att vara med på kyrkomötet och här på bron denna höstnatt möter han Jesus. Jag tar upp min mobil och tar en bild innan vi går vidare åt olika håll.

Detta händer precis innan vi åker hem för kvällen. I min anteckningsbok har jag skrivit upp 7 namn på personer som jag har bett för denna kväll. Jag tar upp boken igen och längst ner under alla namnen skriver jag Bertil.

… They will be able to place their hands on the sick, and they will be healed. Mark 16:18

SIX MONTHS

Jag vet att jag inte är världens mest frekventa bloggare nu för tiden. Någon har kanske undrat hur det går för den här lilla krabaten. 6 månader blir han imorgon och har redan lärt sig att åla. Favoritsaken för tillfället är att ta av sig sina strumpor och äta upp dem. Allt som kommer i hans väg hamnar i munnen, så man får vara på sin vakt.

Tänk om jag visste vilken lycka han skulle ge mig. LOVE, LOVE, LOVE! Vi är alla helt förälskade i denna lilla skrutt som nästan alltid är glad och så lugn och fridfull. Tur för mig eftersom brorsorna kan vara väldigt i n t e n s i v a. Jag brukar tänka att om Carlsberg gjorde bebisar skulle det vara en Malakai, men nu är det ju inte Carlsberg som har gjort honom. :) Vår fantastiska gåva från Gud.

NOT PERFECT

Idag vill jag dela något som ligger på mitt hjärta. Hoppas att det går bra. Jag har nämligen känt den senaste tiden att något inom mig vill sjunga och spela. Jag bara MÅSTE. Kan inte vara tyst längre! :) Så förrförra söndagen sa Gud till mig att det inte bara är ljuvligt utan att det är en nyckel för många och för vårt land.

”Sjung till Herren en ny sång, ty han har gjort under. Han har vunnit seger med sin högra hand och med sin heliga arm. Herren har gjort sin frälsning känd, han har uppenbarat sin rättfärdighet för hednafolkens ögon.”

Psalm 98

En till sak som jag upplevde att han sa är att det måste inte vara perfekt. Jag kom att tänka på när barn sjunger. De sjunger med sådan frimodighet som många sedan tappar när man blir äldre och det tystnar. Det blir sårbart och man blir rädd om det inte är perfekt och uppstyrt. Jag kan verkligen känna igen det i mitt eget liv. När jag var liten spelade och sjöng jag nästan jämt men så hände en grej som gjorde att jag inte ville sjunga mer alls.

Så igår tänkte jag att nu måste jag sjunga. Spontant och från hjärtat och bara till Gud. Inte för min egen skull utan för att sjunga hans ljuvliga namn.

EGON

Nu är det lite mer än ett år sedan jag träffade Egon som skulle förändra mitt liv för all framtid. En helt fantastisk sprudlande liten pojke som då var 6 år. Han var så glad och pratig och gillade Darth Vader. Just det minns jag eftersom min egen son också gör det.

Det var onsdag kväll och jag var på stan i Uppsala med två vänner. Klockan var 20 och vi stod på S:t Eriks-parkeringen nedanför domkyrkan och bad för staden. Under tiden som vi bad visade Gud mig en bild på himlen. Bilden föreställde ett par lungor och jag tog fram ett post-it-block ur väskan och ritade av bilden. Jag tänkte för mig själv att jag kanske skulle träffa på någon under kvällen som hade problem med lungorna.

När vi hade bett färdigt berättade min vän att hon uppfattat att vi skulle gå till ett café i stan som heter Fågelsången. Vi började med att gå dit men när vi kom fram var caféet stängt så vi gick vidare in till stan. Jag minns att Pokémon Go precis hade lanserats. Folk gick igenom stadsparken och tittade ner i sina mobiler. Vi stannade ibland och pratade med personer vi mötte. Några var glada, några blev arga, ingen ville att vi skulle be.

Efter att ha pratat med kanske 10 personer och bett för en kvinnas knä gick vi tillbaka. På vägen till parkeringen passerade vi Fågelsången igen. Nu var klockan nästan 22 och utanför gick det en familj som var på väg hem från lekparken i stadsparken. Vi stannade och pratade och frågade om någon eventuellt var sjuk. Det var ju en märklig fråga. Varför undrade vi det, frågade mannen i sällskapet som var farfar. Sedan frågade han om vi var läkarstudenter. Vi berättade att vi var kristna och var ute för att berätta om Jesus och be för människor.

Han berättade att vi gärna hade kunnat få bett för honom för ett år sedan. Han hade varit med om en svår olycka, men hade blivit bättre och nu fanns det ingen som var sjuk i sällskapet. Men så plötsligt kom han på sig själv och tittade på sitt barnbarn. Han hade keps på huvudet och under kepsen fanns det inget hår. Ni kan ju få be för Egon, sa han. Han har cancer i lungorna. Pojken var så glad och full av liv och jag förundrades över vilken modig kille som stod framför oss. De hade precis varit på sjukhuset för hans strålbehandling och tagit vägen genom lekparken på vägen hem.

Jag tog fram min lapp ur väskan och kunde inte hålla mig från tårar. Vi berättade att vi upplevt hur Gud talat till oss att gå till caféet och att vi skulle be för någons lungor.

DET VAR JU VERKLIGEN EN SLUMP, sa han som var farfar. Vi blev alla helt tagna och kunde inte fatta vad som precis hade hänt. Det gick inte att förklara på annat sätt än att det var Gud. Jag gav lappen till Egon och han frågade om det var från Gud som satt på ett moln i himlen. :) Vi fick be för lungorna, krama om varandra och berätta om Guds otroliga kärlek till dem. Till slut stod vi hela familjen på trottoarkanten i tårar. Så mycket kärlek.

I bilen på väg hem satt jag helt förundrad över vad Gud precis hade gjort. Ibland kan det vara svårt för mig att tro att jag hör hans röst men den där kvällen med Egon och lungorna vet jag, att jag vet, att jag vet, att det var Gud. Och jag bestämde mig för att om jag någonsin tvivlar igen ska jag påminna mig om den här kvällen.

 

STUDIO LOVE AND TINY BABY TOES

Idag har jag fixat och städat i min ateljé. För första gången på jag vet inte hur länge har skaparlusten kommit tillbaka. Jag visste ärligt talat inte om den skulle komma tillbaka alls så det känns väldigt kul.

Har ställt in alla färger och penslar som övervintrat här hemma men inte hunnit måla något än.

Har ju dessa små fötter som måste hinnas gosa med också. Prio ett!

ÖPPNA MINA ÖGON

God kväll. Har haft en sådan härlig dag i solen (skuggan) med god mat och fina vänner. Det blir inte mycket sol med en 2,5-månaders bebis. Blekast i kvarteret, osv. Men lika glad för det.

Malakais skrikiga fas verkar äntligen vara över. Idag har han varit lugn och glad. Under eftermiddagen när han sov en stund passade jag på att fixa mina avskavda naglar. Nude + lite nail art. Har alltid varit svag för nagellack. Ögonen fixade jag med en tunn spritpenna. 

En bön ikväll: Öppna mina ögon så att jag ser undren i din undervisning.